Min chef sa till mig idag med en uppriktigt orolig blick,
-Du som är så rar! Hur har du lyckats dra till dig så mycket trubbel i ditt liv?
Dra till mig? Undrade jag. Är det så en del ser det? Förskonas man från alla konsekvenser av sina handlingar om man är rar? Och slipper man alla psykopater bara om man är rar? Det känns snarare som om att en “rar” person drar till sig psykopater av olika slag. Om jag var mindre optimistisk hade jag nog haft ett mer odramatiskt liv. Jag tror kärnan till att jag uppfattas som “rar” är nog att jag generellt tycker om folk. -Ju knäppare ju roligare! Och eftersom man alltid har ett val framför varje situation man möter, väljer jag helst den positiva attityden . Det känns helt enkelt trevligare så, och varför reta sig i onödan? Ett gammalt Ex till mig pikade min “Naivitet” med , -Även kor är “snälla”! Jag antar att han menade att korkade människor inte var värda att lägga någon som helst energi på, även om dom var schyssta. En utmärkt metod att långsamt bli en bitter person enligt min mening. När jag känner mig allmänt frustrerad i livet så har jag ett favorit retningsobjekt , min bästa väninnas tragiska granne.
Han bor i huset mittemot och har inte en aning om att jag retar mig på honom. Han är så tacksam att reta sig på, en lönnfet kille med ölmage som gärna sluskar omkring naken i sin lägenhet och inte sällan hela vägen ut på balkongen. Och så fort han går förbi sin spegel har ha ett ritual liknande moment när han spänner sina armmuskler och kollar in sina tatueringar från olika vinklar. Jag undrar varje gång om han tror att något har ändrat sig sen sist han kollade, på 5 min kan det väl inte hänt så mycket.
Ibland får man helt enkelt rikta sina negativa energier till något meningslöst. Då slipper man krongla till sitt liv ytterligare i onödan.
>
Jag hade tyvärr inga vettiga ord att besvara min chefs oväntade fråga med, så jag skyllde allt på min mamma.
